Vill ni ha fortsättning?
Läsare
Kapitel 10: Vänner
15 år tillbaka i tiden.
(Låten fanns inte på youtube. Hämta på spotify istället)
Artist: Enya
Låt: From where am I instumental
Solen sken över Stockholm. Det var en vacker dag i mitten av Maj. Ingrid stod och vattnade blommorna med hennes två barn springandes omkring henne. Hennes man jobbade som vanligt och kom först hem på kvällen.
Telefonen ringde.
Ingrid släppte vattenkannan och sprang in i vardasgrummet och svarade.
”Ingrid Johansson.”
”Hej, det är Lars.”
”Hej.”
Ingrid log och rättade till sin frisyr. Hennes blonda lockar var ruffsiga och hon var i stort behov av en ny permanentning.
”Kom över om du vill” sa Ingrid.
”Jag tar med mig kaffe.”
Ingrid skrattade.
”Vad skulle jag göra utan en vän som dig?”
”Vi hörs.”
Lars la på och Ingrid stängde av telefonen. Det var tre månader sedan dem träffades. Ingrid hade försökt undvika honom i början, men han lyckades få tag på henne ganska snabbt. Nu var dem väldigt nära. Ingrid hade inga vänninor som inte var på smällen eller inne i en skiljsmässa så hon behövde en vän. Lars var där vid hennes sida.
”Ida! Johannes!” ropade Ingrid.
”Vad är det mamma?” frågade Johannes som kom springandes.
”En kompis till mamma kommer hit snart. Då är ni snälla och håller er på era rum så ni inte stör.”
Johannes och Ida nickade.
”Om ni är riktigt duktiga kan vi hyra en film sedan och äta godis.”
”Ja! Godis!” utropade Ida.
”Men bara om ni är riktigt lydiga, okej?”
Barnen nickade ännu en gång.
”Bra.”
En kvart senare ringde det på dörren. Lars klev in för första gången i Ingrids hus. Han hade varit utanför men aldrig inne i. Huset var gammaldags och väldigt välskött. Det var ett vitt trä hus med blåa dörrar och gardiner. Huset luktade nymålat, och var alltid rent. Ingrid var perfektionist och ville hålla allting på sin egen plats. Man såg aldrig en fjärrkontroll liggandes i soffan utan den hade sin plats på soffbordet och ingen annan stans. Väggarna var vita och hade svart och vita tavlor hängdes på. Det var vackert och stämningsfullt samtidigt som väldigt kalt och tråkigt. Men när Ingrid kom in i rummet, med hennes röda läppar blev allting ljusare.
”Kul att du kunde komma” sa Ingrid och kramade om Lars.
”Kul att få komma.”
”Mamma. Vem e det?”
Lars såg häpet på Ingrid. Men log sedan plastigt.
”Detta är mina barn, Lars.”
”Du har aldrig nämnt att du har barn.”
”Jag har man, vad förväntar du dig?”
Lars skrattade.
”Detta är min son Johannes. Han är sju år gammal. Och detta är min dotter.”
Ingrid placerade sin hand på Idas huvud.
”Hon heter Ida och är fyra år.”
”Trevligt att träffa er” sa Lars och satte sig ner på huk.
Barnen blev tysta och kollade på Ingrid.
”Säg hej till Lars” sa Ingrid bestämt.
”Hej” sa barnen i kör.
”Gå och lek på era rum.”
Barnen sprang iväg och Ingrid hjälpte Lars av med hans jacka. Hon hängde upp den i garderoben och bjöd in honom. I handen höll Lars två kaffe som han köpt på Kafé Amelia innan han kom dit. Kaféet dem lärde känna varandra på.
Dem satts sig ner i köket med vars en kaffe. Köket var stort och väldigt modernt. Det var vita lådor och skåp och en svart spis. Det matchade perfekt med den randiga handdukarna.
”Hur går det med boken då?” frågade Lars och tog en klunk från hans kaffe.
”Det går inget vidare. Jag har förvandlat boken ifrån en romantisk historia till en mörk deckare. Vad har hänt med mig?”
”Du får låta orden falla istället för att tänka på hur de faller.”
”Sant.”
Lars log mot Ingrid och hon log tillbaka.
”Hur går din bok då?”
”Jag har knappt tid med den, tiden bara flyger iväg.”
”Det är så det är. Jag har ju två busfrön att ta hand om.”
”Sant.”
”Undra hur våra barn skulle se ut.”
Ingrid började skratta.
”Jadu, det kan man ju undra.”
”De hade varit vackra. Som du.”
”Mina barn är vackra.”
”Våra kommer blir.”
Ingrid slutade skratta. Det blev allt mer och mer pinsamt.
”Du är bra humor.”
”Tack.”
”Du funderar aldrig på att byta yrke?” frågade Ingrid. ”Stand up?”
”Nej, fy. Tänk om man gör bort sig. Då kommer hela publiken att bua.”
”Det är en adrenalin kick när dem jublar.”
”Det är en slag i magen när dem buar.”
Ingrid rynkade pannan. ”Vissa smällar får man ta.”
”Ja.”
Lars suckade.
”Jag måste gå.”
”Va? Redan? Du kom ju nyss.”
”Jag har som sagt ett jobb.”
Ingrid och Lars reste sig från bordet och gick mot dörren. Lars tog sin jacka och öppnade dörren.
”Vi ses Ingrid.”
”Det gör vi Lars. Puss och kram.”
”Puss? Får man en hejdå kyss?”
”Haha, du är för rolig.”
Lars stängde dörren och kände hur tårarna kom. Han ville så gärna ha Ingrid, han ville vara mer än bara hennes vän. Han var kär och olycklig, men sorgen blev snabbt till en irritation och Lars kände hur han blev mer och mer aggressiv.
Kapitel 9: Kärleksjuk
”Mår du bra?”
Alex satt i soffan under sitt täcke. På tvn visades fotboll. Något Alexander vanligtvis inte intresserade sig i, men hade nu blivit väldigt passionerad av. I handen höll han en stor öl som han satt och drack av. Jonte gav den till honom för en vecka sedan som försenad födelsedagspresent. Patetiskt egentligen. Ölen var inte ens god, den hade 8.4 % alkohol i sig och hjälpte lite mot all ångest Alexander kände. Men det fanns mycket kvar.
”Jag mår skitbra” suckade Alex.
”Vart är dina päron?”
”Dem är och handlar.”
Jonte kollade sig runt om i rummet och satte sig ner bredvid Alex i soffan.
”Du borde slänga ölen.”
”Varför?”
”Därför. Kommer dina päron hem .. gissa om jag är död. Jag kommer få all skit.”
”Daniella är ju inte här … kan det bli värre?”
Alexander kollade på tv och försökte undvika Jontes sura blick. Men det var svårt, han kände att Jonte stirrade.
”Daniella vill inte vara ihop just nu. Du kan inte bli sur på henne för det.”
”Nej .. nej. Hon vill inte alls vara ihop. Hon vill vara vänner … Hur fan ska man kunna vara vänner om allt jag ser när jag är med henne är oss två tillsammans.”
Jonte tog Alexanders öl och slängde den i papperskorgen. Det räckte för honom. Han var lättpåverkad.
”Ibland .. Ibland undrar jag varför jag föddes. För jag förstår verkligen inte. Jag drömmer om någon jävla snubbe som blir mördad och jag blir krossad och stampad på av min ända kärlek.”
Jonte började få mer och mer dåligt samvete.
”Jag skulle aldrig ha presenterat dig för henne.”
”Nej, det skulle du inte!”
”Förlåt.”
Det blev tyst i rummet. Alexander satte sig upp och stängde av tvn.
”Vettu Jonte. Jag vet att detta kommer låta väldigt omanligt och jag vet att jag är påverkad och vet inte helt vad jag säger men jag är säker på att Daniella är mitt livs kärlek. Jag har aldrig varit så säker på något förr, aldrig.”
”Hur vet du det?” frågade Jonte och höjde ögonbrynen.
Alexander blunade. Han kunde se henne framför honom. Hennes vackra leende och hennes vackra skratt. Det var som om det var menat. Det kändes i hela kroppen.
”Jag skulle göra allt för henne .. Verkligen allt. När jag är med henne är jag hypnotiserad .. allting verkar bättre, precis som om jag vore på någon sorts drog. Hon är min drog. Hon är mitt allt. Och jag … jag älskar henne.”
”Tuffa ord.”
”Jag är tuff.”
Jonte kollade på Alexander och log. ”Det är inte över. Du har hela livet på dig att vinna tillbaka henne. För en gång skull behöver inte tjejerna kämpa för din uppmärksamhet. Den här gången är det du som måste våga chansa.”
Dörren slogs igen. Någon hade kommit hem. Jonte skyndade sig att sätta sig bekvämt bredvid Alexander som om de kollade på tv. Rickard kom in i tv rummet med två stora mat kassar.
”Fyfan. Det luktar här inne.”
”Luktar vad?” frågade Alexander.
Rickard rynkade pannan. ”Vet inte .. diskmedel .. alkohol .. något.”
Han tog av kassarna från maten och gick och slängde kassarna i soptunnan. Då han fick syn på en tom öl burk.
Alexander drog täcket över huvudet.
”Alexander, har du druckit öl?” frågade Rickard allvarligt.
Alexander orkade inte med detta mer.
”Det var jag” avbröt Jonte. ”Ölen är min.”
Rickard gav Jonte en sur blick. Sedan skakade han på huvudet och mulade något som ingen annan hörde.
”Jonathan, drick aldrig mer alkohol framför min son. Hör du det?”
”Mm.”
”Det är nog dags för dig att gå hem.”
”Pappa!”
”Jonathan .. nu”
Jonathan klev upp ur soffan och gick ut mot dörren. Han gick ut och slängde igen dörren hårt. Rickard tog Jontes plats och satte sig ner bredvid Alex.
”Vad är det med dig?” frågade han.
”Jag tror jag har feber” ljög Alex.
Rickard halvlog och startade tvn.
”Varför umgås du med han där Jonathan?”
”För han hjälper mig när jag behöver honom.”
”Vad har han någonsin gjort för dig?”
Alexander log.
”Han fick mig att inse vad kärlek är.”
Sorry om historian är lite seg just nu. Spänningen och draman är på väg, tro mig :)
Kapitel 10 är ute imorgon :)
Kapitel 8: 15 år tillbaka i tiden
Först. All ni som försöker börja läsa här. Gör inte det. Börja från början, annars kommer det bli dåligt och ointressant. Så börja från början :)
Alla kapitel som kommer handla om 1995 bör läsas ordentligt och långsamt. Det är viktigt att ni förstår handlingen så att ni kan knyta ihop allting senare :) Tack.
Året var 1995. Året då VM i Friidrott hölls i Göteborg, Windows 95 lanserades och Sverige blev medlem i EU. Det var tidigt på året, och för många människor skulle 1995 bli precis likadant som året innan. Men för en viss Ingrid Johansson skulle det bli det sista året i hennes liv.
Februari 1995
”Ursäkta, behöver ni hjälp?” frågade damen i kassen och log vänligt.
”Nej tack. Jag tittar bara” sa Ingrid och log vänligt tillbaka.
Hon tog upp en liten kjol och suckade. Den var rosa prinsess kjol med paljetter och glitter. Den var perfekt för hennes dotter. Ingrid vände sig om för att gå mot kassan. Det var precis så här snabbt det skulle gå. Ingrid hade hittat varan direkt och hade därmed funnit en present som hon letat efter en hel vecka.
”Jag tar kjolen.”
”Är den till er dotter?” frågade damen i kassan och log.
”Ja. Hon är fyra år.”
”Ni borde ta vara på tiden. Dem växer upp så snabbt.”
Ingrid log. ”Jag vet. För snabbt.”
”Det blir nittio nio kronor, tack.”
Ingrid räckte fram en hundralapp. Och fick tillbaka en krona med ett kvitto.
Hon vände sig om och skulle just börja gå då hon blir går in i en man som står framför henne. Ingrid faller bakåt och slår bakhuvudet i disken. Med en dunst landar hon på marken.
”Men herregud, hur gick det?” frågade mannen som hon gått in i.
”Aj” viskade Ingrid.
Mannen sätter sig ner på knä och tittar på henne. Ingrid satt ner på marken i en svart skinn jacka och bruna byxor. Hennes blonda, korta, lockiga hår log perfekt under hennes svarta basker. Från hennes röda läppar hör mannen hur hon viskar att hon har ont.
”Jag är hemskt ledsen” sa mannen.
”Det är inte ert fel. Jag gick in i dig.”
Mannen log och räckte fram sin hand.
Hon tog tag i den och drog sig upp.
”Jag heter Lars .. Lars Persson.”
”Ingrid Johansson.”
”Trevligt att träffas.”
”Det är trevligt att träffa dig men inte på detta sättet.”
Mannen log halvt. Hon var vacker och han var nyskiljd.
”Låt mig bjuda på en kaffe för att gottgöra detta.”
Ingrid rättade till sina kläder och tog upp påsen med kjolen hon tappat på marken när hon ramlade.
”Jag är lyckligt gift.”
”Jag ber inte om ett äktenskap, jag ber om en kaffe.”
”Jag har inte tid att ..”
Lars lägger märke till att det kommer näsblod ifrån Ingrids näsa. Han skakar på huvudet.
”Shit! Har ni något papper?” frågade Ingrid flickan som stod i kassan.
”Nej.”
Lars sken upp.
”Kom. De har servetter hos kaféet på andra sidan gatan. ”
Åtta minuter och tjugo två sekunder senare sitter Lars och Ingrid inne på kafé Amelia. De satt vid fönstret med vars en bryggkaffe utan socker och grädde. Ingrid satt med papper runt hennes näsa samtidigt som hon försökte dricka kaffet som Lars insisterade på att köpa. Lars var inget för henne. Han var lite överviktig, hade inte rakat sig på en vecka, han hade ett runt ansikte och blå små ögon. Kort var han också, runt en och sjuttio. Håret var brunt med gråa hårstrån i tinningarna, han var för övrigt ganska tunn hårig.
”Vad jobbar du med då?” frågade Lars.
”Jag är hemmafru. Men jobbade förut som journalist.”
”Seriöst?” frågade Lars. ”Jag var förr journalist jag med!”
Ingrid sken upp. ”Är det sant? Vad gör du nu då?”
”Jag sitter hemma och skriver på en obehaglig skräck bok.”
”Jag skriver också på en bok faktiskt. En kärleks roman, men det är egentligen bara skräp.”
Just där. Just det ögonblicket, klickade det. Lars satt och kollade in i Ingrids bruna ögon och bara log. De skulle inte bli man och hustru, men vänner. Det bara kändes så rätt.
”Oj, tiden rusar iväg” sa Ingrid och kollade på sin klocka.
”Ja, det är synd.”
Ingrid kollade på Lars en stund. ”Ja det är det.”
”Kommer jag se dig igen?” frågade Lars.
Ingrid log.
”Ja, det kommer du.”
”Ta mitt visitkort” sa Lars och räckte över ett blått kort han haft i fickan.
”Jag ringer dig.” sa Ingris.
Ingrid gick ut igenom dörren med bestämda kliv och släppte sin blodiga pappersnäsduk på marken. Lars såg blodet, det var en stark röd färg. Men det var ingenting igenförelse med det blodet han skulle få se en dag spruta ifrån henne.
Fortsättning följer imorgon! :)
Kapitel 7: Flickan i korridoren
Hej alla läsare :) Vill bara passa på att tacka för att ni läser och skickar vidare storyn till era vänner. Vill även påminna om att jag lär uppdatera bloggen om gång om dagen! Ett nytt kapitel om dagen helt enkelt ska jag försöka fixa :) Så kolla bloggen DAGLIGEN :)
Alexander hoppade på cykeln och cyklade till Jonte. De skulle cykla upp i stan och träffa Daniella. Eller som Jonte skulle säga, flickan i korridoren som fick Alexander att drunkna. Daniella gick i Alex parallell klass och var Jontes kusin. Det var så Alexander hade lärt känna henne, genom honom.
Daniella var söt, ganska kort och väldigt snygg. Hon hade långt brunt lockigt hår och en smal kropp. Hennes ansikte var avlångt och hennes leende var charmerande. Hon lyssnade alltid på Alexander hur tråkig han är var. Med tanke på att han stammade när han försökte prata med henne.
Det tog en halvtimme att cykla upp till stan med tanke på att Jonte har världens sämsta kondition. Det blev tre pauser då Jonte var tvungen att ta en cigarett för att kunna fortsätta. Han sa att han behövde lugnet i nikotinet som motiveringen till att fortsätta. Bullshit.
”Jonathan!” utropade Daniella och sprang fram till Jonte.
Ingen annan än Daniella kallade Alex och Jonte för deras riktiga namn, Jonathan och Alexander. Det var skönt med omväxling men det blev lätt jobbigt för Alex var van vid att lyssna till ”Alex” och inte ”Alexander”.
”Alexander” sa Daniella och kramade om Alex.
”Dan .. Daniella.”
”Kalla mig Danny.”
”Kalla mig Alex.”
Daniella skrattade. Alex förstod inte vad som var kul.
”Vart ska vi gå någonstans?”
”Gallerian?”
”Jag vill till MQ” sa Jonte. ”Och jag vill dit nu.”
”Du låter som ett barn” suckade Alex.
”Vad gör du då Alexander?” frågade Daniella.
Alex rodnade och Daniella började gå emot MQ.
Alex stod bara i några sekunder och titta på henne, beundrade hennes vackra utseende och hennes fantastiska energi. Om han nu kunde få vilken tjej han ville, varför fick han inte henne?
”Varför gör du inget åt saken?”
”Va?”
”Daniella, du är ju tokig i henne. Gör något.”
”Vad fan ska jag göra? Gå fram och bara, hej vill du strula med mig?”
”Säg en komplimang eller något.”
”Hej, du har vackra ögon, ska vi strula.”
Jonte dunkade till Alex i ryggen. Han gjorde alltid det när han egentligen sa ”Jag skiter i hur du gör det, bara få det gjort.”
Det tog några sekunder innan modet kom tillbaka till Alex. Han var tvungen att fortsätta umgås med dem. Fast än det gjorde svinont att vara med Daniella och veta att han aldrig kommer hålla henne i hans armar.
SPOLA TILL 00:12
”Nå vad tycker ni?” frågade Daniella och snurrade runt med den vita klänningen.
Alexander log. Daniella såg enastående ut. Hennes vackra leende fick honom att vilja le för all evighet. Han hade aldrig känt så här innan, aldrig för någon. Det var som om allting var menat. Som om det inte var en slump att dem träffats. Hans morsa brukade alltid snacka om att man har en ”soulmate” en självfrälste, han sa alltid att det var skitsnack. Men om det var någon som skulle kunna vara hans, var det Daniella. Hennes namn ekade runt i hans huvud som om det hade fastnat där.
Daniella kom ut igen, den här gången i en rosa klänning som gick ner till knäna. Den började vid bysten där en stor röd ros satt. Daniella snurrade runt och slängde med sitt bruna hår. Det var som om Alex blev hypnotiserad, som om han fick se något han aldrig sett förut. Det gick inte att ta bort blicken ifrån henne. Hon var bensinen till hans liv, hans styrka. Plötsligt var allt logiskt, problem var bara bortkastad tid och han var lycklig.
Tiden gick snabbt, för snabbt. Jonte var tvungen att gå, tydligen hade han någon nödsituation hos en kompis. Alex förstod att han ville lämna honom och Daniella ifred. Problemet var att kort efter var Daniella också tvungen att gå.
De stod på gatan, en bit utanför stan. Daniella kramade om Alex och sa:
”Jag måste sticka. Klockan är halv fyra.”
”Det är lugnt.”
Daniella log.
”Jag vet att du gillar mig” sa hon. ”Jag gillar dig med. Men Alexander, jag är inte ute efter något sånt här. Jag måste avsluta gymnasiet med högsta betyg, och jag måste fokusera på det och mina vänner. Vi skulle vara ett stort misstag.”
Alexander blev tyst.
”Vi kan alltid vara vänner” sa Daniella och kysste Alex på panna.
Hon vände på klacken och gick ifrån honom. Alexander stod kvar och tittade på henne. Han förstod inte riktigt, det var inte logiskt. Han kunde få vilken tjej han ville, men den tjejen han ville ha – ville inte ha honom.
”Jag klandrar inte henne. Vem vill ha en .. en drömmare?” tänkte Alex och gick hem igen .. ensam.
Kapitel 6: Behovet av att komma bort
Ida slängde upp resväskan på sängen och började snabbt slänga ner alla sina saker. Fast hon hade lugnat sig, och kunde känna att pulsen börjat pumpa i normal takt, ville hon ändå ifrån husvagnen. Ida ville inte göra Rasmus ledsen, men det fanns inget annat sätt. Hon var tvungen att åka innan Rasmus fick reda på för mycket. Klockan var halv tre på natten, han sov så han skulle inte märka om hon gick. Det fanns dock ett problem, hur skulle hon ta sig därifrån? Hon kunde inte gå, det fanns ingen cykel och hon hennes telefon hade ingen täckning så taxi var uteslutet.
Det sades att den som väntade på något gott, väntade aldrig för länge. Det stämde inte, det visste Ida. Hon kunde sitta kvar mitt ute i ingenstans och försöka bli nykter. Men det skulle aldrig gå med Rasmus, han skulle i slutänden tycka så synd om henne att han gick och köpte sprit åt henne. Det var tragiskt, men sant.
Ida gick ut ur sitt rum i husvagnen. Hon kollade fram nyfiket. Det var tomt i Rasmus säng. Han sov förmodligen någon annan stans. Vilken tur.
Ida öppnade ytterdörren och gick ut i den mörka natten. Utanför husvagnen var det bäckmörkt och Ida såg nästan ingenting. Resväskan var tung och Ida blev ganska snabbt andfådd. Hon försökte se bilen, men den var borta. Ida slängde ner väskan i marken surt. Rasmus hade förmodligen tagit bilen med sig. Ida suckade, hon skulle inte kunna komma iväg inatt.
”Vart ska du?” hörde Ida en röst i bakgrunden.
”Rasmus ..” nästan viskade Ida.
”Du har inte ens varit här i tjugofyra timmar. Är jag så hemsk?”
”Vart är bilen?” sa Ida nästan surt.
Rasmus tog tag om Idas hand och förde henne närmare honom. Han kramade om henne och sa tyst.
”Bakom husvagnen. Jag gömde den för dig.”
”Varför då?”
”För att du kommer vilja åka härifrån.”
Ida suckade och gick ifrån Rasmus.
”Jag vill.”
”Men Ida …” sa Rasmus men hejdade sig från att säga hela meningen.
”Vad?”
”Säger namnet Viktor Persson dig något?”
Ida sänkte huvudet och stängde ögonen. Faan! Han har kommit på det. Jag visste att detta skulle hända. Jag visste det! Jävla skit, han kommer tro jag är kriminell och att allt är mitt fel. Precis som alltid kommer jag få skulden. Precis som om jag var den ända att skylla på, Tänkte Ida.
”Nej” ljög Ida.
”Ljug inte.”
”Det gör jag inte.”
”Nu gjorde du det igen.”
Ida skakade på huvudet. Rasmus visste alltid allting. Han hade fotografiskt sinne och var som en levande lögndetektor maskin.
”Vi gör en deal.”
”En deal?” frågade Ida.
Rasmus nickade försiktigt.
”Jag kör hem dig till Stockholm …”
”..Men jag har bara varit här några få timmar ..”
”Jag var inte klar” avbröt Rasmus. ”Om du berättar allt om den här Viktor Persson.”
Ida gav ifrån sig ett pustande. Om Rasmus inte hade haft fotografiskt sinne, och varit som alla andra människor skulle han kanske inte kommit ihåg vem mannen som blev mördad i Stockholm var. Men det visste han .. för väl.
”Har vi en deal?”
”Deal.”
Rasmus och Ida gick och satte sig i bilden som var parkerad bakom husvagnen. Rasmus körde och Ida satt i framsätet med fötterna på fönstret framför henne. Hon var klädd i svart, och hade en stor röd regnjacka på sig. Rasmus satt i mjukisbyxor och en T-Shirt, killar fryser aldrig så vidare dem inte är töntar sa han förr.
Bilen startades och värmen sattes på. Rasmus körde ut ifrån husvagnen och ut på gatan som ledde till motorvägen. På radion spelades Madonnas senaste och Rasmus satt och sjöng med. Mitt i låten stängde han av radion och tittade på Ida.
”Du får berätta nu.”
”Berätta vad?”
”Om Viktor Persson.”
”Vad fan vet jag om han.”
Rasmus kollade på Ida och höjde ögonbrynen.
”Mycket. Det är något med honom, jag kan se det på dig. Du ryser varje gång du hör hans namn. Har du något med hans mord att göra?”
Ida rykte på axlarna.
”Jag förstår inte hur du kom in på honom.”
”Du är aggressiv, sur du snackar om din mors död hela tiden. Jag tog förgivet att det var något som har hänt med tanke på att under alla dessa år som har gått har du aldrig varit likadan. När jag tänkte efter kom jag på att det skedde ett mord nyligen, i samband med att du förändrades. Då tänkte jag, det kanske har ett samband.”
”Det har det inte.”
”Ljug inte.”
Ida var mållös. Rasmus såg direkt när hon ljög och det fanns inget annat sätt att komma ur situationen än att berätta hur det låg till. Hon var fångad i hans nät.
”Jag trodde länge att det var så att Viktor Persson hade ett samband med min mamma.”
”Hur kommer det sig?”
”Deras kroppar hittades gömda ibland sopor. Bensin hittas runt, mördaren hade försökt tända eld på kroppen precis som med min mamma. Hon hittades med kraftiga brännskador. Dessutom finns inga ledtrådar eller vittnen, det var likadant med min mammas mord fast då …”
Ida stannade.
”Fast då?”
”Fast den gången fanns det ett vittne. En liten pojke. Han såg hela mordet för han satt i en buske bredvid. Han gömde sig.”
”Vem var denna lilla pojken?”
”Det vet jag inte.”
Ida var tyst och kollade ner i låren för att undvika Rasmus blick.
”Men okej, har inte morden något samband då?”
Rasmus var förvirrad.
”Nej” sa Ida och tog en lång paus.
”Mördarna hade.”
Hänger ni med?
Sitter här och läser igenom kapitel 6. Skrev klart det i morse men postar det först när jag är klar med kapitel 7 (vill alltid ligga före med ett kapitel ifall jag någon gång inte skulle palla skriva så har jag ett kapitel klart ändå ;) )
Först och främst. Tack så hemskt mycket för alla komplimanger :) Jag har bara fått bra respons till boken på andra hemsidor och är jätte glad över detta :)
Hänger ni med i boken? Känns som om jag ibland uppdaterar lite snabbt, men det är för att ni inte ska tappa lusten. Det är inte så lätt alltid. För alla er som känner er stressade - var inte det. Jag kommer knappast deleta boken!
I övrigt skulle jag uppskatta lite mer feedback på kommentarerna på bloggen. Tex. vad du tyckte om kapitlet och vad du tycker om boken. Vore uppskattat och skulle hjälpa mig mer med abetet. För er som tycker det är pinsamt att skriva på kommentarerna eller vill ger en djupare recention finns min mail: [email protected] :D
Kapitel 5: En Glad Värld, En Förvirrad Pojke
Filmen startade och Alex lutade sig tillbaka i den svarta läder soffan ifrån IKEA. Han drog filten över honom och Hanna och slappnade av för första gången. På tvn visades Disneys ”Up”. Alexander var galen i Disney filmer, dem gav honom alltid minnen, stunder att skratta och en känsla av att han var trygg för han visste slutet på filmerna. Under filmens gång befann han sig alltid i en lätt hypnos. Han var uppslukad av filmen att han glömde sina problem, något han var i behov av nu.
På tvn visades mest färgglada bilder och från högtalaren kom glad musik. Ändå hade Alexander svårt att vara glad, det ända som gick i huvudet på honom var de bilderna ha fått under dagen i havet.
”Mår du bra?” störde Hanna honom.
”Va?”
”Du sitter och biter på din läpp, det gör du bara när du stör dig på något.”
Alex kramade om sin stora överdragströja och skakade på huvudet.
”Du vet det där vi skojade om på stranden, det där om att jag såg saker när jag sov.”
”Ja, vadå då?”
”Jag var seriös, det är seriöst något fel på mig.”
Hanna log för sig själv.
”Det är inget fel på dig.”
”Men tänk logiskt nu. Djur utvecklas, och det finns typ flera miljarder människor på jorden, det skulle kunna ha blivit något fel på mig. Det kan inte gå rätt alla gånger.”
”Det är inget fel på dig!” upprepade Hanna.
Hanna förstod inte. Alexander hade blivit så djupt plågad av detta psykiskt. Bara tanken av att han led av något ingen annan hade. Han var typiskt svensk, han ville vara normal.
”Vad är det då?” utropade Alex. ”Om jag kommer leva så här hela mitt liv .. jag kommer inte klara det. Jag kommer begå självmord eller något!”
”Alex, lugna dig.”
Hanna skakade på huvudet och tog Alexanders hand.
”Om du har något fel på dig, lär du dig att leva med det. Ingen människa är perfekt, det kunde ha varit mycket värre.”
”Mhm”
”Du är snygg, du är vältränad, du är smart, du är begåvad, du är rik, du är omtäcksam och du kan få vilken tjej du vill. Vad gör det då om du har mardrömmar på natten?”
Alexander log.
”Kan vi göra något annat?” frågade han.
En halvtimme senare möte Hanna och Alexander upp Alexanders pappa på stan för att käka. Alexanders farsa hette Rickard och var den mest töntiga pappa i världen. Han hade tjugofem år gamla jeans upp till naveln och en skjorta i rosa. Ändå var han läkare på heltid och hade ekonomi att köpa nya kläder men det var inget som han funderade över. Rickard gjorde alltid desperata försök att vara cool, försöka hänga med i ungdomarnas värld. Men gång på gång misslyckades han, och Alex började tycka det var irriterande att ha med honom. Men Hanna tyckte han var underhållande, och Rickard blev alltid smickrad när hon ringde för att fråga om han ville med och käka. Han trodde att han var ”hipp” då.
”God dag” sa Rickard och bockade.
”Kul” suckade Alex.
”Jag tar ett bord” sa Hanna för att undvika den pinsamma tystnaden.
De satte sig ner på Macdonald’s och beställde in tre big mac. Det var det ända som gick ner. Alexander var fortfarande skakad efter händelsen i havet.
”Vad har ni gjort idag då?” frågade Rickard.
”Vi var nere på stranden och sedan kollade vi film” sa Hanna och tog en tugga av hamburgaren.
”Kollade ni bara på film .. eller?”
”Pappa!”
”Vad?”
Alexander gav ifrån sig en sur suck och stirrade surt på sin pappa.
”Ni hade passat så bra ihop, vet ni det?”
Han hade rätt. Hanna var bokstavligen en kopia av Alexander fast i kvinnlig form. Hon var smart, välutbildad, rik, charmig och vänlig. Dessutom var hon söt, hade ett runt ansikte och brunt lockigt hår.
”Richard, jag är ledsen att göra dig besviken, men jag tror aldrig jag och Alexander blir tillsammans.”
”Synd. Ni hade fått vackra barn.”
”Jag börjar snart gråta ..” suckade Alex och skönk ner i stolen.
”Vad? Är detta inte vad ni ungdomar snackar om på luncherna?”
Alexander började skratta. Hans pappa var så himla vilsen i hans liv. Det var nästan sorligt.
”Nej, pappa det är inte helt det ämnet vi brukar diskutera.”
”Varför inte?”
”Vi är sexton år gamla! Vad bryr vi oss om våran framtid? Vi lever i nuet.”
”Det säger alla ungdomar som festar och drogar och knarkar och …”
Alexander vände blicken mot bordet. Hans pappa skulle ha en ny diskussion om hur oansvariga alla tonåringar är och hur ofta ungdomar tvingas komma in på akuten och magpumpas för att de druckit för mycket.
”Tur att vi inte är sådana då!” röt Alex.
”Din kompis … Jesper .. Johan.”
”Jonte.”
”Juste, Jonte. Jag har sett honom komma hem väldigt berusad några gånger.”
”Aa”
”Vet hans föräldrar om detta?”
Hanna började skratta. Det lede till att Rickard trodde att han dragit en bra skämt. Att få flickan att skratta betydde alltid på att skämtet var lyckat.
”Jag tror det är bäst att jag och Hanna går.”
”Gör ni så.”
”Vi hörs hemma.”
”Det är inte säkert, du brukar inte snacka mycket hemma. Du sitter bara på ditt rum, vid din dator.”
”Jag sa hejdå" upprepade Alex.
Rickard log halvt för sig själv när han såg sin son gå ifrån macdonalds. ”Den pojken kommer tvingas växa upp någon dag” tänkte han för sig själv.
Kapitel 4: Torkan i ingenstans
Ida satt med en penna i handen och ett block på låren. Hon hade bestämt sig för att skriva ner alla positiva saker med att vara mitt ute i ingenstans, men det var svårare än hon trodde.
Rasmus kom utgående ifrån husvagnen med två koppar kaffe. Han hade verkligen ansträngt sig för att göra det så bra som möjligt för Ida, men hon uppskattade inte ens hälften.
”Hur går det?” frågade Rasmus och satte sig bredvid henne.
”Kasst, jag gick ut med MVG i svenska men ändå har jag svårt att bygga upp en enkel förkortad mening.”
”Du kanske behöver inspiration.”
”Kanske” sa Ida och kollade sig runt. ”Eller så har alkoholen förstört varenda hjärncell.”
”Du är smart, och det vet du innerst inne.”
Ida tog en kopp ifrån Rasmus och smakade. Det var åratals sedan hon drack kaffe, men smaken var ändå mer än välkänd. Det var en basig varm smak som rann ner i halsen på henne. Rasmus hade inte lagt ner något socker i, det märktes.
”Hur känns första dagen i torkan?”
”Va?”
”Utan alkoholen?”
Ida log för sig själv.
”Jag är inte arg, så det är lugnt. Men när pulsen ökar, ökar begäret efter alkoholen.”
Rasmus skrattade.
”Du är en komplicerad person.”
"Jag är som en bok. Man kan läsa mig, men man får vara beredd på ett mysterium."
”Förlåt att jag frågar men, varför började du då missbrukade allt?”
Ida tappade greppet om kaffe koppen och den ramlade ner i marken. Hon kunde känna hur ilskan kom tillbaka.
”Det är svårt för dig att förstå.”
”Försök.”
”Det finns vissa människor som har speciella behov. Dem behöver döda sina vänner för att dem själva ska bli lyckliga. Dem är egoister och korkade, självupptagna och bryr sig bara om sig själv. Dem har seriösa problem med att uppfatta verkligheten och därför mördar folk för att få en bättre vardag. Och dem människorna ..”
Ida började gråta.
”Dem människorna förtjänar inte ett eget liv.”
Hon kunde känna hur ilskan steg upp ur henne, hur hon blev aggressivare och aggressivare.
”Dem människorna som tagit en annans liv, förtjänar att ha det samma tillbaka. I Sverige kan man ge dem livstid, men det är inte samma sak. Dem lever fortfarande i fängelset, dem andas och tar upp våran luft. Hur ska vi kunna bara sitta och kolla på medans dem kommer undan med det?”
”Ida, mår du bra?”
”Hon förtjänade inte det! Hon förtjänade verkligen inte det!”
”Vem?”
”Min mor, min mor.”
”Vad har hänt med din mamma?”
”Hon blev .. mördad.”
Ida kunde känna hur tårarna forsade ner från kinderna.
”Det är femton år sedan hon försvann ur mitt liv. Femton jävla år.”
”Det är så livet är.”
Ida skakade på huvudet.
”Vi har organ i kroppen som är gjorda för att hålla tills vi är runt sextiofem år gamla, sedan ska dem ruttna och vi dör på grund av det. Vi ska inte dö av en kniv eller ett skott i hjärtat. Det är inte logiskt.”
Rasmus tog tag Idas hand.
”Allt är inte logiskt.”
”Vad vet du om det?”
Ida slet loss sin hand och rusade in i husvagnen. Hon slängde igen dörren hårt för att visa hur upprörd hon var, hon olycklig och hur oförstådd hon verkligen var. Rasmus satt kvar ute på gräsmattan och skakade på huvudet förvirrande. Flickan hade varit med om någon sorts tragedi, det är det svåraste att bearbeta bort.
Efter mycket om och men började Rasmus tänka på det Ida sa. Hon sa att hennes mamma blev mördad och att mördaren behöver samma straff. Vad skulle det betyda? Hade Ida något att göra med något mord? Rasmus rös till. Viktor Persson fallet …
Sorry att det blev så drastiskt. Allt får en förklaring i kapitel 6. Vad tycker ni om historian så långt? Kapitel 5 är uppe snart :)
Kapitel 3: Instängd
Kom ihåg! Läs långsamt, annars kommer ni ha svårt att förstå boken och fastna i den. Tack :)
Alexander Proberts, 16 år
Stockholm
*ingen musik*
Alexander satt vid datorn och surfade runt på aftonbladet. Han läste om mordet Jonte hade berättat om. Det var inte svårt att missa, men ändå hade Alex varit för upptagen med det egna att han inte haft tid att följa med omvärlden.
MAN HITTADES MÖRDAD I STOCKHOLM CITY
Av Mikeal Johansson, 21 juni 2010
Natten till lördagen den 21 juni hittades Viktor Persson 35 år, mördad i Stockholm city. Liket hittades bakom en fastighet, gömd bland soporna. Inga vittnen verkar finnas till mordet och polisen har inga misstänkta än. Dem är mitt uppe i utredningen och förhör nya människor varje kväll i hopp om nya ledtrådar om gärningsmannen. Hittills rör det inte sig om något seriemod men alla som bor i området bör hålla sig inne på kvällarna.
Alexander scrollade ner på sidan. Där var fotot på mannen, Viktor Persson. Alex rös till, det var mannen han sett i hans drömmar. Det var han som hade blivit mördad om och om igen varje natt. Han visste inte vem mördaren var, det såg man inte i drömmen. Allt han hade sett var en skugga som knivhögg Viktor Persson.
”Vänta nu ..” sa Alex tyst för sig själv och kollade in datumet.
Mordet hade begåtts den 21 juni, 2010. Det var den åttonde som Alexander först hade fått drömmen. Han hade fått drömmen innan mordet begicks. Det var tvungen att betyda något! Det kunde inte bara vara så att allt var en slump, det var inte logiskt. Normalt sätt kan man inte drömma samma sak två gången men Alex hade drömt den där jäkla drömmen i tre veckor. Det måste finnas en anledning till varför.
-
Dagen efter var sommarens varmaste dag. I Stockholm var det över trettiofem grader varmt och alla ungdomar solade på stranden för att fira att sommaren hade kommit. Alexander låg på stranden med Jonte och deras två andra gemensamma vänner. Oscar och Hanna.
”Fyfan! Jag måste doppa mig, jag är asvarm” suckade Jonte.
”Men sluta!” suckade Hanna. ”Vi kom nyss upp.”
”Men sluta själv. Jag har ingen solbränna att jobba på.”
”Vi har” sa Oscar.
Alexander gav ifrån sig ett skratt och tog upp Pepsin som stod i en flaska bredvid honom. Han öppnade korken och tog en stor klunk från den iskalla läsken.
”Vad säger durå?” frågade Oscar och kollade på Alex. ”Ska vi gå i eller stanna?”
”Alex vill nog drömma en stund till.”
”Men fan vad rolig du är Jonte.”
Hanna slog till Jonte på bröstet.
”Vadårå? Drömmer du mardrömmar?” frågade Oscar.
”Lägg ner skiten” suckade Hanna.
”Jag drömmer om mordet på den dära Viktor Persson.”
”Mannen som blev mördad i stan?” frågade Oscar.
”Aa”
Alex tog Pepsin och la den på hans svettiga panna. Det för varmt för att sola.
”Han drömmer samma dröm varje natt, och har gjort det i tre veckor nu.”
”Du kanske lider av Schizofreni”
”Men seriöst Oscar!”
”Han kanske har rätt” sa Alex. ”Jag vet inte vad som händer med mig, men något är jävligt fel.”
”Du borde kolla upp det” sa Hanna.
”Nej, då kommer de bara tro att jag är paranoid eller psykisk sjuk. Jag vill inte.”
Alexander drog till sig sina ben och kollade ner mot marken. Han gillade inte att snacka känslor och sjukdomar. Han ville hellre skoja bort det som om det aldrig hade hänt.
”Även pyskiskt sjuka människor eller folk som lider av Schizofreni kan bada, så nu gör vi det” sa Jonte.
”Tönt” suckade Hanna.
”Ingen bad om din åsikt” skrattade Jonte och gick ifrån handdukarna på stranden.
I vattnet var det kallt och uppfriskande. Alexander gick ifrån Jonte och Oscar så fort han kom i vattnet, han behövde vara ensam. Alex gick länge och längre ut, tillslut kunde han inte bottna. Han tog ett djupt andetag och sänkte ner huvudet under vattnet.
I vattnet kom bilderna tillbaka. Han kunde se hur Viktor Persson blir knivhuggen och sedan föll ner mot marken. Skuggan sprang iväg men kom ganska snabbt tillbaka igen. I högra handen höll han en stor svart soppåse som han la över liket. I andra handen höll han en dunk bensin. Han började hälla bensinet över liket, men hällde fel och mestadels av bensinen landade på hans lår. Ifrån fickan drog han upp en tändsticka som han tände och kastade ut mot liket. Problemet var att han kanske inte tillräckligt långt och tändstickan landade på hans lår. Skuggan gav ifrån sig ett skrik och sprang därifrån med ett brinnande lår.
Alex öppnade ögonen igen. Han var under vattnet, några meter ifrån ytan. Lungorna var desperata efter luft men hur än Alex försökte komma upp ville inte kroppen. Han visste att han skulle kunna hålla andan några sekunder till men sedan var det för sent. Bilderna ifrån mordet blixtrade förbi var tredje sekund. Det gjorde att Alex tappade koncentrationen. Lungorna började skrika efter luft och Alex kände sig mer instängd än någonsin. Han var tvungen att komma upp till ytan.
Han vet inte helt hur han tänkte men han visste att han var tvungen att simma ner till botten som låg en meter under honom. När han väl nått botten satte han sina ben mot sanden. Sedan tryckte han ifrån allt vad han kunde så att hans kropp åkte automatiskt upp till vattenytan.
Luften var kall och det gjorde ont att andas. Men lättnaden var stor över att han äntligen kommit upp ur vattnet. Han visste inte varför han fick bilderna under vattnet eller varför han haft sånt problem med att komma upp. Men något var fel och han visste att det skulle bli värre med tiden.
Gillar du boken? Lämna en kommentar och skicka vidare bloggens länk till dina kompisar :)
Kapitel 2: Drogad ifrån smärtan
Ida Lundgren, 19 år
Stockholm
Hon stängde ögonen i hopp om att smärtan skulle sluta när hon väl somnat. Men det var omöjligt att somna med den smärtan hon bar inombords. Det var varken ett sår på hennes kropp, eller någon inre blödning. Det var ett mentalt sår som skulle ta år att läka. Ett sår som hon alltid skulle bära med sig och som tiden skulle förvandlas till ett ärr. Det gjorde ont, men det fanns inget hon kunde göra åt det som hänt.
Ida Lundgren låg i sin säng och försökte förstå hur allting skulle kunna ha hänt henne. Hur allt skulle kunna ha hänt så snabbt. Det kändes som om alla hon älskade plötsligt var emot henne och som om ingen var likadan som hon var. De gjorde andra beslut och tänkte annorlunda.
Hon försökte ställa sig upp men ramlade ner på golvet. Ida var neddrogad i sömnmedel och Alvedon blandat med vodka. Hon var med andra ord inte sig själv.
I huvudet kunde hon se hur blodet kom sprutandes ut ur kroppen och hur mannen led. Ida gav ifrån sig ett lidande skrik men bilderna ville inte försvinna.
I hennes bakhuvud kom tankarna: Vad hade hänt med henne? Vad hände med tjejen som gick ut med trehundratjugo poäng från gymnasiet. Vad hände med flickan som lovade sig själv att aldrig växa upp. Skulle hon sluta som en neddrogad kvinna som desperat försökte söva sig själv? Var allting hon kämpat för innan i livet i onödan?
Ida kunde känna hur smärtan började lindras och hur ögonlock blev tyngre. En narkos kom gående mot henne och la sig ganska snabbt över hennes lidande ansikte.
-
Ida vaknade först tre timmar senare. Hon märkte att det var någon som stod lutandes över henne, men hon fick inte in tillräckligt med fokus för att se vem det var.
”Ida, det är jag – Rasmus:”
”Va?” viskade Ida.
”Du ser för jävlig ut, vet du det?”
”Mitt huvud …” klagade Ida.
Rasmus gick ifrån Ida och började packa i hopp hennes grejer. Han la alla saker i en stor röd resväska som han köpt innan han kom till Idas hus. I väskan la han ner alla kläder som var rena från hennes garderob, samt hennes laptop och mobil.
”Vart är du på väg?” sa Ida jämrande och drog handen igenom håret.
”VI är på väg hem till mig.”
”Vaa?”
Rasmus drog upp Ida på sängen och satte sig på knä framför henne. På det sättet kunde han se henne i ögonen och få kontakt.
”Du mår skit dåligt, därför tvingar jag med dig att bo hos mig.”
”Jag mår bra.”
”Det ligger en halv vodka flaska bredvid en sövd tjej, du mår knappast bra.”
”Sluta säg så.”
”Kom med nu.”
”Nej.”
”Ska jag ringa din farsa eller?”
”Du måste driva med mig.”
”Du ser ju som värsta missbrukaren. Jag erbjuder dig hjälp, du borde nästan tacka mig.”
”Tacka dig för att du tvingar mig ifrån mitt hus .. åh, tack” sa Ida ironiskt.
”Jag tvingar med dig för att jag bryr mig.”
”Ingen tvingar dig att bry dig.”
Rasmus drog handen igenom sitt bruna tjocka hår och satte sig ner bredvid henne. Han kollade henne djupt in i ögonen och sa ”Nej, jag vet. Men jag vill bry mig.”
Bilden skakades lagom bekvämt när den tog fart mot landet. Ida låg ner i baksätet och kände hur hon började slappna av mer och mer. Det kanske inte var så farligt som hon trodde, det kanske till och med skulle komma ut något bra av detta. Ida hade alltid varit den populära tjejen. Hon hade blont långt hår, var lång och smal en typisk ”the girl in the next door”. Ida hade en bror och en pappa. Henne bror hette Johannes och hennes pappa Leo. Idas bästa vän var Rasmus, som för övrigt var hennes ex pojkvän. De var tillsammans genom gymnasiet men upptäckte att de gillade varandra mera som vänner. Det hade varit en svår tid när de gjorde slut, men saker hade blivit bättre.
Ida reste sig upp och kollade ut igenom fönstret. Utanför såg hon en död värld. Det var kal asfalt mark och en grå himmel. Alla blommorna var vissna fast än det var sommar. Allting påminde en kall höstdag. Gatan de åkte på var söndrig och hade sprickor här och där. Det var som om det hade regnat spikar som slagit sönder små bitar på gatan. Ida kände hur hon blev mer och mer illamående. Men hon var fast beslut i att inte spy, det hade hon inte tid med.
Mitt ute i ingenstans låg det en husvagn i stål. Rasmus körde av vägen och mot husvagnen. Ida kollade sig runt. Vem i hela friden bodde här? Vart var de någon stans? Rasmus parkerade bilen framför husvagnen och gick av bilen. Ida kollade sig runt. Allt hon såg var dött gräs så långt ögat nådde och en grå regnfärdig himmel.
”Vart är vi?
”Vi är en bit utanför Uppsala.”
”En bit?”
”En bra bit” sa Rasmus. ”Här bor ingen för att det finns varken hav eller gräs.”
”Och därför är detta ett bra ställe för mig att vara på?”
”Det finns inte heller ett systembolag eller apotek på flera mil. Det är detta som det som gör detta till stället som kommer rädda dig.”
Kapitel 1: Drömmaren
(Läs prologen först!)
Kom ihåg! Läs långsamt, annars kommer ni ha svårt att förstå boken och fastna i den. Tack :)
Ingen musik
Alexander Roberts, 16 år
Stockholm
Alexander öppnade ögonen snabbt. Han var genomsvettig och andfådd, precis som han alltid är när han drömt. Han kliade sig i ögonen och satte sig upp i sängen. Varför plågades han med samma dröm varenda natt? Varför var han tvungen att drömma över huvudtaget?
(Ha musiken på låg volym för bästa läsning)
Alex hoppade upp ur sängen och kollade på klockan. Hon var halv fem. Det var inte lönt att somna om. Han vände blicken mot spegeln och kollade in sig själv. Alexander var lång, han var en och åttiotvå och var väldigt muskulös. Han hade alltid varit pojken som dagdrömde och tog dagen som den kom, men på senare tiden hade han mognat och gjort allt för att växa upp. Han var sexton, och en av de snyggaste killarna på skolan. Han hade ljusbrunt tjockt hår och bruna ögon. Hans mamma hade alltid sagt att han var killen som skulle bryta många hjärtan. Hur vidare det stämde, visste han inte själv.
I ett par blåa chinos och en blåvit randig tröja gick Alex ut på gatan. Han gick några meter och svängde sedan in till huset bredvid honom. I det store vita grannhuset bodde hans bästa vän, Jonte. De hade känt varandra sedan förskolan och alltid varit killarna som hållit ihop fast dem egentligen var motsatserna till varandra. Jonte brydde sig inte om skolan, han festade järnet och allting handlade om tjejer. Det var kanske därför det funkade så bra som det gjorde.
”Kom in” hördes en basig röst innanför dörren.
Alexander öppnade dörren och gick in till köket där ljuset var på.
”Det är jag” suckade Alex och satte sig ner bredvid Jonte som satt vid matbordet.
”Klockan är halv nio, vad fan gör du här?”
”Jag måste snacka.”
”Du börjar låta som min lillasyrra.”
Jonte var lika lång som Alex. Men han var rundare och därför fick man intrycket av att han var kort. Jonte hade brunt hår, precis fått skäggstubb och var jävligt stolt över det. Hans ansikte var runt och han log mesta dels av tiden. Det ledde till att han hade fått smeknamn som: Teddybjörnen, bamse och Nallen.
”Men shit, lägg ner attityden” klagade Alex med en sur röst.
”Vad har du får problem?”
”Jag drömde om mordet igen.”
”Det där du drömde om igår?”
Alexander nickade.
”Det försvinner.”
”Du fattar inte!” utropade Alex. ”Jag har drömt denna jäkla drömmen i tre veckor nu!”
”Vad tar du för medicin?”
Alex tittade snett på Jonte och suckade.
”Jag tar mot nedsatt immunförsvar och mot min pollenallergi.”
”Har du tagit några droger?”
”Nej, alla är inte lika utsatta som dig.”
Jonte skakade på huvudet och tog en klunk ur kaffe koppen som han försökt värma i händerna.
”Ta sömn medicin eller något random shit, jag har lugnande medel.”
”Jag bryr mig inte om drömmarna. Jag kan se blod. Saken är att drömmarna är så verkliga, som minnen, precis som minnen. Jag kan nästan ta på människorna i dem, jag kan lukta deras rädsla och se deras svaghet. Det är som om det verkligen hände.”
”Vad är det du ser då?”
Alexander gav Jonte en iskall blick.
”Det är en man som blir knivhuggen.”
”Som han det dära mordet?”
”Vilket mord?”
”Du vet, han dära 35 åriga snubben .. Viktor något. Han blev mördad här i Stockholm förra veckan.”
”Det har jag missat helt.”
Jonte log stolt. ”Det är därför du har mig.”
Prolog
(Musik är frivilligt, men stärker filmkänslan i boken. Läs högt för bästa möjliga effekt")
Han kunde känna hur blodet rann ner på sidorna av hans kropp och hur blodpölen som han låg i blev större och större. Framför honom stod skuggan och log. Han försökte att förstå varför just han hade blivit knivskuren men han kom inte på något som verkade logiskt. Dessutom var det svårt att tänka när han frös och när han visste att han bara hade några få sekunder kvar att leva.
Skuggan spottade på honom och sprang därifrån som om han inte varit med om det som precis hade hänt. I ögonvrån kunde mannen se ett ljus som blev starkare och starkare. Plötsligt domnade kroppen av och mannen kände inte längre någon rädsla. Några få sekunder senare täckte ett svart mörker honom.
Hej Hej ^^
Hej :)
Tack alla ni som tar er tid att läsa detta. Boken jag kommer skriva heter "Drömmarens Värld" och jag uppskattar alla kommentarer och läsningar. Snälla skicka runt länken till denna boken till era vänner om ni gillar den :)
// Martin
INFO OM BOKEN:
En natt i mitten av Stockholm blir en man mördad. Det som utskiljer detta mordet ifrån andra är att det finns inga som helst vittnen eller ledtrådar. Den ända som kan hjälpa polisen är en ung pojke som säger att han drömt om mordet. Mordet kan verka kallt, obetydande och oskyldigt men i själva verket har det en hel historia bakom sig. En historia som bara kan upptäckas med hjälp av bilderna i sömnen. Det är ett slag mellan det verkliga och overkliga, det logiska och det ologiska. Ett slag där man måste våga tro på det overkliga för att kunna lösa gåtan. Ett slag där alla måste lita på en pojke som sägs har fått ett sjätte sinne.
Den ända världen som visar sanningen är Drömmarens Värld.
