drommarensvarld

(Läs prologen först!)

Kom ihåg! Läs långsamt, annars kommer ni ha svårt att förstå boken och fastna i den. Tack :)

---

Ingen musik

 

Alexander Roberts, 16 år

Stockholm

Alexander öppnade ögonen snabbt. Han var genomsvettig och andfådd, precis som han alltid är när han drömt. Han kliade sig i ögonen och satte sig upp i sängen. Varför plågades han med samma dröm varenda natt? Varför var han tvungen att drömma över huvudtaget?

(Ha musiken på låg volym för bästa läsning)

 

 

Alex hoppade upp ur sängen och kollade på klockan. Hon var halv fem. Det var inte lönt att somna om. Han vände blicken mot spegeln och kollade in sig själv. Alexander var lång, han var en och åttiotvå och var väldigt muskulös. Han hade alltid varit pojken som dagdrömde och tog dagen som den kom, men på senare tiden hade han mognat och gjort allt för att växa upp. Han var sexton, och en av de snyggaste killarna på skolan. Han hade ljusbrunt tjockt hår och bruna ögon. Hans mamma hade alltid sagt att han var killen som skulle bryta många hjärtan. Hur vidare det stämde, visste han inte själv.

 

I ett par blåa chinos och en blåvit randig tröja gick Alex ut på gatan. Han gick några meter och svängde sedan in till huset bredvid honom. I det store vita grannhuset bodde hans bästa vän, Jonte. De hade känt varandra sedan förskolan och alltid varit killarna som hållit ihop fast dem egentligen var motsatserna till varandra. Jonte brydde sig inte om skolan, han festade järnet och allting handlade om tjejer. Det var kanske därför det funkade så bra som det gjorde.

 

”Kom in” hördes en basig röst innanför dörren.

Alexander öppnade dörren och gick in till köket där ljuset var på.

”Det är jag” suckade Alex och satte sig ner bredvid Jonte som satt vid matbordet.

”Klockan är halv nio, vad fan gör du här?”

”Jag måste snacka.”

”Du börjar låta som min lillasyrra.”

Jonte var lika lång som Alex. Men han var rundare och därför fick man intrycket av att han var kort. Jonte hade brunt hår, precis fått skäggstubb och var jävligt stolt över det. Hans ansikte var runt och han log mesta dels av tiden. Det ledde till att han hade fått smeknamn som: Teddybjörnen, bamse och Nallen.

 

”Men shit, lägg ner attityden” klagade Alex med en sur röst.

”Vad har du får problem?”

”Jag drömde om mordet igen.”

”Det där du drömde om igår?”

Alexander nickade.

”Det försvinner.”

”Du fattar inte!” utropade Alex. ”Jag har drömt denna jäkla drömmen i tre veckor nu!”

”Vad tar du för medicin?”

Alex tittade snett på Jonte och suckade.

”Jag tar mot nedsatt immunförsvar och mot min pollenallergi.”

”Har du tagit några droger?”

”Nej, alla är inte lika utsatta som dig.”

Jonte skakade på huvudet och tog en klunk ur kaffe koppen som han försökt värma i händerna.

”Ta sömn medicin eller något random shit, jag har lugnande medel.”

”Jag bryr mig inte om drömmarna. Jag kan se blod. Saken är att drömmarna är så verkliga, som minnen, precis som minnen. Jag kan nästan ta på människorna i dem, jag kan lukta deras rädsla och se deras svaghet. Det är som om det verkligen hände.”

”Vad är det du ser då?”

Alexander gav Jonte en iskall blick.

”Det är en man som blir knivhuggen.”

”Som han det dära mordet?”

”Vilket mord?”
”Du vet, han dära 35 åriga snubben .. Viktor något. Han blev mördad här i Stockholm förra veckan.”

”Det har jag missat helt.”

Jonte log stolt. ”Det är därför du har mig.”