Kapitel 10: Vänner
15 år tillbaka i tiden.
(Låten fanns inte på youtube. Hämta på spotify istället)
Artist: Enya
Låt: From where am I instumental
Solen sken över Stockholm. Det var en vacker dag i mitten av Maj. Ingrid stod och vattnade blommorna med hennes två barn springandes omkring henne. Hennes man jobbade som vanligt och kom först hem på kvällen.
Telefonen ringde.
Ingrid släppte vattenkannan och sprang in i vardasgrummet och svarade.
”Ingrid Johansson.”
”Hej, det är Lars.”
”Hej.”
Ingrid log och rättade till sin frisyr. Hennes blonda lockar var ruffsiga och hon var i stort behov av en ny permanentning.
”Kom över om du vill” sa Ingrid.
”Jag tar med mig kaffe.”
Ingrid skrattade.
”Vad skulle jag göra utan en vän som dig?”
”Vi hörs.”
Lars la på och Ingrid stängde av telefonen. Det var tre månader sedan dem träffades. Ingrid hade försökt undvika honom i början, men han lyckades få tag på henne ganska snabbt. Nu var dem väldigt nära. Ingrid hade inga vänninor som inte var på smällen eller inne i en skiljsmässa så hon behövde en vän. Lars var där vid hennes sida.
”Ida! Johannes!” ropade Ingrid.
”Vad är det mamma?” frågade Johannes som kom springandes.
”En kompis till mamma kommer hit snart. Då är ni snälla och håller er på era rum så ni inte stör.”
Johannes och Ida nickade.
”Om ni är riktigt duktiga kan vi hyra en film sedan och äta godis.”
”Ja! Godis!” utropade Ida.
”Men bara om ni är riktigt lydiga, okej?”
Barnen nickade ännu en gång.
”Bra.”
En kvart senare ringde det på dörren. Lars klev in för första gången i Ingrids hus. Han hade varit utanför men aldrig inne i. Huset var gammaldags och väldigt välskött. Det var ett vitt trä hus med blåa dörrar och gardiner. Huset luktade nymålat, och var alltid rent. Ingrid var perfektionist och ville hålla allting på sin egen plats. Man såg aldrig en fjärrkontroll liggandes i soffan utan den hade sin plats på soffbordet och ingen annan stans. Väggarna var vita och hade svart och vita tavlor hängdes på. Det var vackert och stämningsfullt samtidigt som väldigt kalt och tråkigt. Men när Ingrid kom in i rummet, med hennes röda läppar blev allting ljusare.
”Kul att du kunde komma” sa Ingrid och kramade om Lars.
”Kul att få komma.”
”Mamma. Vem e det?”
Lars såg häpet på Ingrid. Men log sedan plastigt.
”Detta är mina barn, Lars.”
”Du har aldrig nämnt att du har barn.”
”Jag har man, vad förväntar du dig?”
Lars skrattade.
”Detta är min son Johannes. Han är sju år gammal. Och detta är min dotter.”
Ingrid placerade sin hand på Idas huvud.
”Hon heter Ida och är fyra år.”
”Trevligt att träffa er” sa Lars och satte sig ner på huk.
Barnen blev tysta och kollade på Ingrid.
”Säg hej till Lars” sa Ingrid bestämt.
”Hej” sa barnen i kör.
”Gå och lek på era rum.”
Barnen sprang iväg och Ingrid hjälpte Lars av med hans jacka. Hon hängde upp den i garderoben och bjöd in honom. I handen höll Lars två kaffe som han köpt på Kafé Amelia innan han kom dit. Kaféet dem lärde känna varandra på.
Dem satts sig ner i köket med vars en kaffe. Köket var stort och väldigt modernt. Det var vita lådor och skåp och en svart spis. Det matchade perfekt med den randiga handdukarna.
”Hur går det med boken då?” frågade Lars och tog en klunk från hans kaffe.
”Det går inget vidare. Jag har förvandlat boken ifrån en romantisk historia till en mörk deckare. Vad har hänt med mig?”
”Du får låta orden falla istället för att tänka på hur de faller.”
”Sant.”
Lars log mot Ingrid och hon log tillbaka.
”Hur går din bok då?”
”Jag har knappt tid med den, tiden bara flyger iväg.”
”Det är så det är. Jag har ju två busfrön att ta hand om.”
”Sant.”
”Undra hur våra barn skulle se ut.”
Ingrid började skratta.
”Jadu, det kan man ju undra.”
”De hade varit vackra. Som du.”
”Mina barn är vackra.”
”Våra kommer blir.”
Ingrid slutade skratta. Det blev allt mer och mer pinsamt.
”Du är bra humor.”
”Tack.”
”Du funderar aldrig på att byta yrke?” frågade Ingrid. ”Stand up?”
”Nej, fy. Tänk om man gör bort sig. Då kommer hela publiken att bua.”
”Det är en adrenalin kick när dem jublar.”
”Det är en slag i magen när dem buar.”
Ingrid rynkade pannan. ”Vissa smällar får man ta.”
”Ja.”
Lars suckade.
”Jag måste gå.”
”Va? Redan? Du kom ju nyss.”
”Jag har som sagt ett jobb.”
Ingrid och Lars reste sig från bordet och gick mot dörren. Lars tog sin jacka och öppnade dörren.
”Vi ses Ingrid.”
”Det gör vi Lars. Puss och kram.”
”Puss? Får man en hejdå kyss?”
”Haha, du är för rolig.”
Lars stängde dörren och kände hur tårarna kom. Han ville så gärna ha Ingrid, han ville vara mer än bara hennes vän. Han var kär och olycklig, men sorgen blev snabbt till en irritation och Lars kände hur han blev mer och mer aggressiv.
