drommarensvarld

 

Ida Lundgren, 19 år

Stockholm

 

Hon stängde ögonen i hopp om att smärtan skulle sluta när hon väl somnat. Men det var omöjligt att somna med den smärtan hon bar inombords. Det var varken ett sår på hennes kropp, eller någon inre blödning. Det var ett mentalt sår som skulle ta år att läka. Ett sår som hon alltid skulle bära med sig och som tiden skulle förvandlas till ett ärr. Det gjorde ont, men det fanns inget hon kunde göra åt det som hänt.

 

Ida Lundgren låg i sin säng och försökte förstå hur allting skulle kunna ha hänt henne. Hur allt skulle kunna ha hänt så snabbt. Det kändes som om alla hon älskade plötsligt var emot henne och som om ingen var likadan som hon var. De gjorde andra beslut och tänkte annorlunda.

 

Hon försökte ställa sig upp men ramlade ner på golvet. Ida var neddrogad i sömnmedel och Alvedon blandat med vodka. Hon var med andra ord inte sig själv.

 

I huvudet kunde hon se hur blodet kom sprutandes ut ur kroppen och hur mannen led. Ida gav ifrån sig ett lidande skrik men bilderna ville inte försvinna.

I hennes bakhuvud kom tankarna: Vad hade hänt med henne? Vad hände med tjejen som gick ut med trehundratjugo poäng från gymnasiet. Vad hände med flickan som lovade sig själv att aldrig växa upp. Skulle hon sluta som en neddrogad kvinna som desperat försökte söva sig själv? Var allting hon kämpat för innan i livet i onödan?

 

Ida kunde känna hur smärtan började lindras och hur ögonlock blev tyngre. En narkos kom gående mot henne och la sig ganska snabbt över hennes lidande ansikte.

 

-

 

Ida vaknade först tre timmar senare. Hon märkte att det var någon som stod lutandes över henne, men hon fick inte in tillräckligt med fokus för att se vem det var.

”Ida, det är jag – Rasmus:”

”Va?” viskade Ida.

”Du ser för jävlig ut, vet du det?”

”Mitt huvud …” klagade Ida.

 

Rasmus gick ifrån Ida och började packa i hopp hennes grejer. Han la alla saker i en stor röd resväska som han köpt innan han kom till Idas hus. I väskan la han ner alla kläder som var rena från hennes garderob, samt hennes laptop och mobil.

”Vart är du på väg?” sa Ida jämrande och drog handen igenom håret.

”VI är på väg hem till mig.”

”Vaa?”

Rasmus drog upp Ida på sängen och satte sig på knä framför henne. På det sättet kunde han se henne i ögonen och få kontakt.

”Du mår skit dåligt, därför tvingar jag med dig att bo hos mig.”

”Jag mår bra.”

”Det ligger en halv vodka flaska bredvid en sövd tjej, du mår knappast bra.”
”Sluta säg så.”

”Kom med nu.”

”Nej.”

”Ska jag ringa din farsa eller?”

”Du måste driva med mig.”

”Du ser ju som värsta missbrukaren. Jag erbjuder dig hjälp, du borde nästan tacka mig.”

”Tacka dig för att du tvingar mig ifrån mitt hus .. åh, tack” sa Ida ironiskt.

”Jag tvingar med dig för att jag bryr mig.”

”Ingen tvingar dig att bry dig.”

Rasmus drog handen igenom sitt bruna tjocka hår och satte sig ner bredvid henne. Han kollade henne djupt in i ögonen och sa ”Nej, jag vet. Men jag vill bry mig.”

 

Bilden skakades lagom bekvämt när den tog fart mot landet. Ida låg ner i baksätet och kände hur hon började slappna av mer och mer. Det kanske inte var så farligt som hon trodde, det kanske till och med skulle komma ut något bra av detta. Ida hade alltid varit den populära tjejen. Hon hade blont långt hår, var lång och smal en typisk ”the girl in the next door”. Ida hade en bror och en pappa. Henne bror hette Johannes och hennes pappa Leo. Idas bästa vän var Rasmus, som för övrigt var hennes ex pojkvän. De var tillsammans genom gymnasiet men upptäckte att de gillade varandra mera som vänner. Det hade varit en svår tid när de gjorde slut, men saker hade blivit bättre.

 

Ida reste sig upp och kollade ut igenom fönstret. Utanför såg hon en död värld. Det var kal asfalt mark och en grå himmel. Alla blommorna var vissna fast än det var sommar. Allting påminde en kall höstdag. Gatan de åkte på var söndrig och hade sprickor här och där. Det var som om det hade regnat spikar som slagit sönder små bitar på gatan. Ida kände hur hon blev mer och mer illamående. Men hon var fast beslut i att inte spy, det hade hon inte tid med.

 

Mitt ute i ingenstans låg det en husvagn i stål. Rasmus körde av vägen och mot husvagnen. Ida kollade sig runt. Vem i hela friden bodde här? Vart var de någon stans? Rasmus parkerade bilen framför husvagnen och gick av bilen. Ida kollade sig runt. Allt hon såg var dött gräs så långt ögat nådde och en grå regnfärdig himmel.

”Vart är vi?

”Vi är en bit utanför Uppsala.”

”En bit?”
”En bra bit” sa Rasmus. ”Här bor ingen för att det finns varken hav eller gräs.”

”Och därför är detta ett bra ställe för mig att vara på?”

”Det finns inte heller ett systembolag eller apotek på flera mil. Det är detta som det som gör detta till stället som kommer rädda dig.”