Kapitel 4: Torkan i ingenstans
Ida satt med en penna i handen och ett block på låren. Hon hade bestämt sig för att skriva ner alla positiva saker med att vara mitt ute i ingenstans, men det var svårare än hon trodde.
Rasmus kom utgående ifrån husvagnen med två koppar kaffe. Han hade verkligen ansträngt sig för att göra det så bra som möjligt för Ida, men hon uppskattade inte ens hälften.
”Hur går det?” frågade Rasmus och satte sig bredvid henne.
”Kasst, jag gick ut med MVG i svenska men ändå har jag svårt att bygga upp en enkel förkortad mening.”
”Du kanske behöver inspiration.”
”Kanske” sa Ida och kollade sig runt. ”Eller så har alkoholen förstört varenda hjärncell.”
”Du är smart, och det vet du innerst inne.”
Ida tog en kopp ifrån Rasmus och smakade. Det var åratals sedan hon drack kaffe, men smaken var ändå mer än välkänd. Det var en basig varm smak som rann ner i halsen på henne. Rasmus hade inte lagt ner något socker i, det märktes.
”Hur känns första dagen i torkan?”
”Va?”
”Utan alkoholen?”
Ida log för sig själv.
”Jag är inte arg, så det är lugnt. Men när pulsen ökar, ökar begäret efter alkoholen.”
Rasmus skrattade.
”Du är en komplicerad person.”
"Jag är som en bok. Man kan läsa mig, men man får vara beredd på ett mysterium."
”Förlåt att jag frågar men, varför började du då missbrukade allt?”
Ida tappade greppet om kaffe koppen och den ramlade ner i marken. Hon kunde känna hur ilskan kom tillbaka.
”Det är svårt för dig att förstå.”
”Försök.”
”Det finns vissa människor som har speciella behov. Dem behöver döda sina vänner för att dem själva ska bli lyckliga. Dem är egoister och korkade, självupptagna och bryr sig bara om sig själv. Dem har seriösa problem med att uppfatta verkligheten och därför mördar folk för att få en bättre vardag. Och dem människorna ..”
Ida började gråta.
”Dem människorna förtjänar inte ett eget liv.”
Hon kunde känna hur ilskan steg upp ur henne, hur hon blev aggressivare och aggressivare.
”Dem människorna som tagit en annans liv, förtjänar att ha det samma tillbaka. I Sverige kan man ge dem livstid, men det är inte samma sak. Dem lever fortfarande i fängelset, dem andas och tar upp våran luft. Hur ska vi kunna bara sitta och kolla på medans dem kommer undan med det?”
”Ida, mår du bra?”
”Hon förtjänade inte det! Hon förtjänade verkligen inte det!”
”Vem?”
”Min mor, min mor.”
”Vad har hänt med din mamma?”
”Hon blev .. mördad.”
Ida kunde känna hur tårarna forsade ner från kinderna.
”Det är femton år sedan hon försvann ur mitt liv. Femton jävla år.”
”Det är så livet är.”
Ida skakade på huvudet.
”Vi har organ i kroppen som är gjorda för att hålla tills vi är runt sextiofem år gamla, sedan ska dem ruttna och vi dör på grund av det. Vi ska inte dö av en kniv eller ett skott i hjärtat. Det är inte logiskt.”
Rasmus tog tag Idas hand.
”Allt är inte logiskt.”
”Vad vet du om det?”
Ida slet loss sin hand och rusade in i husvagnen. Hon slängde igen dörren hårt för att visa hur upprörd hon var, hon olycklig och hur oförstådd hon verkligen var. Rasmus satt kvar ute på gräsmattan och skakade på huvudet förvirrande. Flickan hade varit med om någon sorts tragedi, det är det svåraste att bearbeta bort.
Efter mycket om och men började Rasmus tänka på det Ida sa. Hon sa att hennes mamma blev mördad och att mördaren behöver samma straff. Vad skulle det betyda? Hade Ida något att göra med något mord? Rasmus rös till. Viktor Persson fallet …
Sorry att det blev så drastiskt. Allt får en förklaring i kapitel 6. Vad tycker ni om historian så långt? Kapitel 5 är uppe snart :)
