drommarensvarld

 

Filmen startade och Alex lutade sig tillbaka i den svarta läder soffan ifrån IKEA. Han drog filten över honom och Hanna och slappnade av för första gången. På tvn visades Disneys ”Up”. Alexander var galen i Disney filmer, dem gav honom alltid minnen, stunder att skratta och en känsla av att han var trygg för han visste slutet på filmerna. Under filmens gång befann han sig alltid i en lätt hypnos. Han var uppslukad av filmen att han glömde sina problem, något han var i behov av nu.

 

På tvn visades mest färgglada bilder och från högtalaren kom glad musik. Ändå hade Alexander svårt att vara glad, det ända som gick i huvudet på honom var de bilderna ha fått under dagen i havet.

”Mår du bra?” störde Hanna honom.

”Va?”
”Du sitter och biter på din läpp, det gör du bara när du stör dig på något.”

Alex kramade om sin stora överdragströja och skakade på huvudet.

”Du vet det där vi skojade om på stranden, det där om att jag såg saker när jag sov.”

”Ja, vadå då?”

”Jag var seriös, det är seriöst något fel på mig.”

Hanna log för sig själv.

”Det är inget fel på dig.”

”Men tänk logiskt nu. Djur utvecklas, och det finns typ flera miljarder människor på jorden, det skulle kunna ha blivit något fel på mig. Det kan inte gå rätt alla gånger.”

”Det är inget fel på dig!” upprepade Hanna.

Hanna förstod inte. Alexander hade blivit så djupt plågad av detta psykiskt. Bara tanken av att han led av något ingen annan hade. Han var typiskt svensk, han ville vara normal.

”Vad är det då?” utropade Alex. ”Om jag kommer leva så här hela mitt liv .. jag kommer inte klara det. Jag kommer begå självmord eller något!”

”Alex, lugna dig.”
Hanna skakade på huvudet och tog Alexanders hand.

”Om du har något fel på dig, lär du dig att leva med det. Ingen människa är perfekt, det kunde ha varit mycket värre.”

”Mhm”

”Du är snygg, du är vältränad, du är smart, du är begåvad, du är rik, du är omtäcksam och du kan få vilken tjej du vill. Vad gör det då om du har mardrömmar på natten?”

Alexander log.

”Kan vi göra något annat?” frågade han.

 

En halvtimme senare möte Hanna och Alexander upp Alexanders pappa på stan för att käka. Alexanders farsa hette Rickard och var den mest töntiga pappa i världen. Han hade tjugofem år gamla jeans upp till naveln och en skjorta i rosa. Ändå var han läkare på heltid och hade ekonomi att köpa nya kläder men det var inget som han funderade över. Rickard gjorde alltid desperata försök att vara cool, försöka hänga med i ungdomarnas värld. Men gång på gång misslyckades han, och Alex började tycka det var irriterande att ha med honom. Men Hanna tyckte han var underhållande, och Rickard blev alltid smickrad när hon ringde för att fråga om han ville med och käka. Han trodde att han var ”hipp” då.

 

”God dag” sa Rickard och bockade.

”Kul” suckade Alex.

”Jag tar ett bord” sa Hanna för att undvika den pinsamma tystnaden.

De satte sig ner på Macdonald’s och beställde in tre big mac. Det var det ända som gick ner. Alexander var fortfarande skakad efter händelsen i havet.

”Vad har ni gjort idag då?” frågade Rickard.

”Vi var nere på stranden och sedan kollade vi film” sa Hanna och tog en tugga av hamburgaren.

”Kollade ni bara på film .. eller?”

”Pappa!”
”Vad?”

Alexander gav ifrån sig en sur suck och stirrade surt på sin pappa.

”Ni hade passat så bra ihop, vet ni det?”

Han hade rätt. Hanna var bokstavligen en kopia av Alexander fast i kvinnlig form. Hon var smart, välutbildad, rik, charmig och vänlig. Dessutom var hon söt, hade ett runt ansikte och brunt lockigt hår.

”Richard, jag är ledsen att göra dig besviken, men jag tror aldrig jag och Alexander blir tillsammans.”

”Synd. Ni hade fått vackra barn.”

”Jag börjar snart gråta ..” suckade Alex och skönk ner i stolen.

”Vad? Är detta inte vad ni ungdomar snackar om på luncherna?”

Alexander började skratta. Hans pappa var så himla vilsen i hans liv. Det var nästan sorligt.

”Nej, pappa det är inte helt det ämnet vi brukar diskutera.”

”Varför inte?”

”Vi är sexton år gamla! Vad bryr vi oss om våran framtid? Vi lever i nuet.”

”Det säger alla ungdomar som festar och drogar och knarkar och …”

Alexander vände blicken mot bordet. Hans pappa skulle ha en ny diskussion om hur oansvariga alla tonåringar är och hur ofta ungdomar tvingas komma in på akuten och magpumpas för att de druckit för mycket.

”Tur att vi inte är sådana då!” röt Alex.

”Din kompis … Jesper .. Johan.”

”Jonte.”
”Juste, Jonte. Jag har sett honom komma hem väldigt berusad några gånger.”
”Aa”

”Vet hans föräldrar om detta?”

Hanna började skratta. Det lede till att Rickard trodde att han dragit en bra skämt. Att få flickan att skratta betydde alltid på att skämtet var lyckat.

”Jag tror det är bäst att jag och Hanna går.”

”Gör ni så.”

”Vi hörs hemma.”
”Det är inte säkert, du brukar inte snacka mycket hemma. Du sitter bara på ditt rum, vid din dator.”

”Jag sa hejdå" upprepade Alex.

Rickard log halvt för sig själv när han såg sin son gå ifrån macdonalds. ”Den pojken kommer tvingas växa upp någon dag” tänkte han för sig själv.