Kapitel 6: Behovet av att komma bort
Ida slängde upp resväskan på sängen och började snabbt slänga ner alla sina saker. Fast hon hade lugnat sig, och kunde känna att pulsen börjat pumpa i normal takt, ville hon ändå ifrån husvagnen. Ida ville inte göra Rasmus ledsen, men det fanns inget annat sätt. Hon var tvungen att åka innan Rasmus fick reda på för mycket. Klockan var halv tre på natten, han sov så han skulle inte märka om hon gick. Det fanns dock ett problem, hur skulle hon ta sig därifrån? Hon kunde inte gå, det fanns ingen cykel och hon hennes telefon hade ingen täckning så taxi var uteslutet.
Det sades att den som väntade på något gott, väntade aldrig för länge. Det stämde inte, det visste Ida. Hon kunde sitta kvar mitt ute i ingenstans och försöka bli nykter. Men det skulle aldrig gå med Rasmus, han skulle i slutänden tycka så synd om henne att han gick och köpte sprit åt henne. Det var tragiskt, men sant.
Ida gick ut ur sitt rum i husvagnen. Hon kollade fram nyfiket. Det var tomt i Rasmus säng. Han sov förmodligen någon annan stans. Vilken tur.
Ida öppnade ytterdörren och gick ut i den mörka natten. Utanför husvagnen var det bäckmörkt och Ida såg nästan ingenting. Resväskan var tung och Ida blev ganska snabbt andfådd. Hon försökte se bilen, men den var borta. Ida slängde ner väskan i marken surt. Rasmus hade förmodligen tagit bilen med sig. Ida suckade, hon skulle inte kunna komma iväg inatt.
”Vart ska du?” hörde Ida en röst i bakgrunden.
”Rasmus ..” nästan viskade Ida.
”Du har inte ens varit här i tjugofyra timmar. Är jag så hemsk?”
”Vart är bilen?” sa Ida nästan surt.
Rasmus tog tag om Idas hand och förde henne närmare honom. Han kramade om henne och sa tyst.
”Bakom husvagnen. Jag gömde den för dig.”
”Varför då?”
”För att du kommer vilja åka härifrån.”
Ida suckade och gick ifrån Rasmus.
”Jag vill.”
”Men Ida …” sa Rasmus men hejdade sig från att säga hela meningen.
”Vad?”
”Säger namnet Viktor Persson dig något?”
Ida sänkte huvudet och stängde ögonen. Faan! Han har kommit på det. Jag visste att detta skulle hända. Jag visste det! Jävla skit, han kommer tro jag är kriminell och att allt är mitt fel. Precis som alltid kommer jag få skulden. Precis som om jag var den ända att skylla på, Tänkte Ida.
”Nej” ljög Ida.
”Ljug inte.”
”Det gör jag inte.”
”Nu gjorde du det igen.”
Ida skakade på huvudet. Rasmus visste alltid allting. Han hade fotografiskt sinne och var som en levande lögndetektor maskin.
”Vi gör en deal.”
”En deal?” frågade Ida.
Rasmus nickade försiktigt.
”Jag kör hem dig till Stockholm …”
”..Men jag har bara varit här några få timmar ..”
”Jag var inte klar” avbröt Rasmus. ”Om du berättar allt om den här Viktor Persson.”
Ida gav ifrån sig ett pustande. Om Rasmus inte hade haft fotografiskt sinne, och varit som alla andra människor skulle han kanske inte kommit ihåg vem mannen som blev mördad i Stockholm var. Men det visste han .. för väl.
”Har vi en deal?”
”Deal.”
Rasmus och Ida gick och satte sig i bilden som var parkerad bakom husvagnen. Rasmus körde och Ida satt i framsätet med fötterna på fönstret framför henne. Hon var klädd i svart, och hade en stor röd regnjacka på sig. Rasmus satt i mjukisbyxor och en T-Shirt, killar fryser aldrig så vidare dem inte är töntar sa han förr.
Bilen startades och värmen sattes på. Rasmus körde ut ifrån husvagnen och ut på gatan som ledde till motorvägen. På radion spelades Madonnas senaste och Rasmus satt och sjöng med. Mitt i låten stängde han av radion och tittade på Ida.
”Du får berätta nu.”
”Berätta vad?”
”Om Viktor Persson.”
”Vad fan vet jag om han.”
Rasmus kollade på Ida och höjde ögonbrynen.
”Mycket. Det är något med honom, jag kan se det på dig. Du ryser varje gång du hör hans namn. Har du något med hans mord att göra?”
Ida rykte på axlarna.
”Jag förstår inte hur du kom in på honom.”
”Du är aggressiv, sur du snackar om din mors död hela tiden. Jag tog förgivet att det var något som har hänt med tanke på att under alla dessa år som har gått har du aldrig varit likadan. När jag tänkte efter kom jag på att det skedde ett mord nyligen, i samband med att du förändrades. Då tänkte jag, det kanske har ett samband.”
”Det har det inte.”
”Ljug inte.”
Ida var mållös. Rasmus såg direkt när hon ljög och det fanns inget annat sätt att komma ur situationen än att berätta hur det låg till. Hon var fångad i hans nät.
”Jag trodde länge att det var så att Viktor Persson hade ett samband med min mamma.”
”Hur kommer det sig?”
”Deras kroppar hittades gömda ibland sopor. Bensin hittas runt, mördaren hade försökt tända eld på kroppen precis som med min mamma. Hon hittades med kraftiga brännskador. Dessutom finns inga ledtrådar eller vittnen, det var likadant med min mammas mord fast då …”
Ida stannade.
”Fast då?”
”Fast den gången fanns det ett vittne. En liten pojke. Han såg hela mordet för han satt i en buske bredvid. Han gömde sig.”
”Vem var denna lilla pojken?”
”Det vet jag inte.”
Ida var tyst och kollade ner i låren för att undvika Rasmus blick.
”Men okej, har inte morden något samband då?”
Rasmus var förvirrad.
”Nej” sa Ida och tog en lång paus.
”Mördarna hade.”
Jag hoppade rätt in i din story och tycker att det verkar som en intressant bok; alltså hade jag tänkt fortsätta följa den. ^^
Det enda jag vill påpeka är att du ibland upprepar dig, som i början så slängde hon upp resväskan på sängen och hon slängde i sina grejer i den. Jag gillar när det är många synonymer till ett enda föremål, och lite kluriga ord. Men det är jag det. :) Lycka till med boken. ^-^
